mattisrobertsson

23:56

I höstas fick jag känslan av att jag tappade bort mig själv och inte visste vem jag var längre och nu är jag tillbaks i samma grotta igen. Jag är inte längre hon som gör det jag känner för eller ser lika mycket glädje i allt eller tycker att jag är tillräckligt bra nog. Men jag har insett att såhär vill jag inte vara, jag vill inte tycka eller bli påverkad av andra, för det är inte jag. Men nu när jag sitter i denna djupa grotta igen vet jag inte riktigt hur jag tar mig upp. 

Gått och funderat ett bra tag nu och funderat på vad det är som får mig att tänka såhär om mig själv och om hur andra tänker om mig. I början var jag mest ledsen och kände mig ensam över att inte känna mig uppskattad av alla eller accepterad för hur jag är eller klär mig. För tydligen kan vissa ta sig rätten att trycka ner en utan att själva inse att man skadar någon. Tydligen kan de som man kallar sina vänner få en att känna sig som minst älskvärd eller perfekt utan att de vet om det. Men detta var sådant som jag förut inte sa påverkade mig, "äsch jag skiter i vad andra tycker" var en vanlig fras att dra men tillslut tar tankarna över en.

Jag har alltid varit och kommer förmodligen alltid vara tjejen som vill gå emot vad som sägs vara rätt, vill inte låtas påverkas av vad någon annan tycker eller tänker men just nu är jag i det stadiet, där någon annans ord känns verkligare än mina egna. MEN nu är jag inte bara ledsen längre, nu är jag arg, arg över att samhället och personer jag egentligen inte borde lägga energi på påverkar mig som mest. Men samtidigt känner jag mig inte ensam längre, för det kan inte bara vara jag som ligger sent in på kvällarna och känner såhär? för orden som mina fina och fantastiska vänner säger till mig går inte längre in på samma sätt även fast jag vet att det dem säger är vad dem verkligen tycker och tänker. Jag blir förbannad över att samhällets normer präglar oss halv-trasiga och osäkra ungdomar till något vi kanske inte ens själva vill vara. men det är inte synd om mig, inte ett dug, för jag har fina stunder och har inte ett dåligt liv, men just nu är det såhär jag känner under mina ensamma timmar på dynget men detta gör inte att jag har ett tråkigt liv utan mer en vardag med dagar som Therese Lindgrens bok heter "Ibland mår jag inte så bra". 

Jag vill vara tjejen som gör som hon själv tycker och tänker och som struntar i vad andra säger. Jag vill vara mitt 15 åriga jag när jag tänkte exakt som min mamma alltid sagt att jag ska; att jag är perfekt och det finaste på jorden<3 Och där kommer jag vara snart igen. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas